När den nederländske statssekreteraren Wim van Eekelen och franska Catherine Lalumière klev ombord på fartyget Princess Marie-Astrid på floden Mosel den 14 juni 1985 ritade de om Europakartan. Van Eekelen, som avled 94 år gammal i juni 2025, och Lalumière, född 1935 i Rennes och den enda kvinnan bland de fem undertecknarna, lade grunden för en vision om fri rörlighet.

Det var ett historiskt löfte om öppenhet för både människor och affärer. Sverige slutade tillämpa sina egna inre gränskontroller år 2001, men sedan 2015 har den idén skavt rejält i Öresund.

Nu kräver EU-kommissionen att Sverige ska börja avveckla de så kallade tillfälliga gränskontrollerna som har pågått i elva år, rapporterar Europaportalen. Kommissionen anser att den svenska regeringen inte redovisat tillräckliga skäl för att få fortsätta. Sverige är dessutom, tillsammans med Norge, det enda av nio granskade länder som helt struntat i att lämna in den rapport som lagen kräver efter tolv månader.

"Nu finns förutsättningarna för att börja avveckla de inre gränskontrollerna", sade EU:s migrationskommissionär Magnus Brunner enligt Europaportalen.

Den dolda kostnaden vid Stureplan

Det som hösten 2015 planerades som tio dagars kontroll har förvandlats till ett permanent tillstånd. Europaportalen uppger att en studie från Greater Copenhagen visar att enbart tre av 10 000 undersökta tågresenärer saknar giltiga ID-handlingar. Ändå står kontrollanterna kvar.

Vad betyder då denna byråkratiska tröghet för näringslivet i Stockholm? Allt. Det som inte står i artikeln men som alla på Stureplan vet är att den fria rörligheten aldrig bara handlat om semesterresor eller pendlare i söder. Det handlar om hela den svenska marknadens trovärdighet.

När techbolagen på Sveavägen och riskkapitalisterna längs Birger Jarlsgatan ska locka internationella topptalanger och utländskt kapital bygger hela vårt erbjudande på en sömlös koppling till kontinenten. Varje extra friktion i det europeiska ekosystemet sänder en signal om ett slutet land – och försvårar när miljarder kronor ska investeras i svenska tillväxtbolag.

Min bedömning är att svensk politik har blivit bekväm i sin egen passivitet. Van Eekelen tvingades avgå som nederländsk försvarsminister 1988 efter en uppmärksammad paspoortaffaire gällande ett nytt EU-pass, men han tog i alla fall ansvar för sina processer. Sverige har i dag inte ens gjort den riskbedömning som lagen kräver av länder vars kontroller pågått i mer än sex månader.

Enskilds läsning är glasklar: att upprätthålla tillfälliga hinder i elva år utan resultat redovisade visar på ren politisk beröringsskräck. Om Stockholm ska behålla sin position som Nordens ledande kapitalnav har vi inte råd med gränsbyråkrati som bromsar tillväxten. Skrota kontrollerna och låt talangerna och kapitalet flöda fritt igen.